Jag hade först tänkt att hjärtat skulle bli en nyckelring, men när det väl var färdigt så kändes det mer som ett halsband... //Ninna

     Jakobs morot är färdig, den blev väldigt liten... Jag använde ett supertunt garn och en liten virknål (0,75), pilligt men roligt! Som vanligt när Jakob fått något han gillar så får grejjen sova i hans säng, men sen ska den hänga på ryggsäcken. //Ninna

   Nu har jag äntligen fått min virkbok; virka amigurumi - söta små glädjespridare av Mia Bermgtsson. Det svåra är nu att bestämma vilken liten figur som jag ska börja med... Jakob (sonen) fick välja. Det blir en morot... fortsättning följer... //Ninna

Av en slump hittade jag en spännande bok i barnens katalog med jultidningar; Att virka Arigurumi på svenska. Jag beställde boken, men hur svår kan det egentligen vara att virka smådjur. Glad i hågen satte jag igång och resultatet är den lilla rosa dockan... Tyvärr blev den inte så speciellt charmig.

Jag lider ju som tidigare nämt av "kan-själv-sjukan", nu har jag dock insett att jag nog kanske inte riktigt kan allt... Ibland kan det faktiskt bli bättre med lite hjälp, tex att genom att följa ett mönster.

Jag har ju tyvärr inte fått boken än och jag var virksugen nu! Jag surfade runt och hittade Victorias helt underbar blogg; http://stjernfall.blogg.se och där hittade jag mönstret till den lilla fina kaninen, som nu är min första riktiga amigurumi! Jag hittade också mönster till en liten elefant, som är mitt nya projekt. Fortsättning följer... //Ninna

Haha, jag kunde också!
Fast garnet var extremt svårt att sticka med. Ska jag vara helt ärlig fick mamma hjälpa mig i slutet att sy klart den... Men, men, det tänker jag inte säga till nån. Det man inte vet har man inte ont av!
Nu blir jag iaf snyggast i plugget med min balla mössa, hihi...

Förutom halsflussen alltså. Detta är värre, nu har hon fått virksjukan! Tidigare har hon i stort sätt bara virkat mössor, men nu har hon börjat göra alla möjliga små grejer. Idag när jag kom hem från skolan hade hon virkat ett bokmärke! Det är i och för sig väldigt fint, så hon kanske borde göra fler...  
Kramizar Ida

Om jag mot förmodan inte skulle ha något att göra så tar jag snabbt fram ett nystan och en virknål... Ibland kan jag fundera över vad det är för fel på mig som tycker att det är så fantastiskt roligt att virka mössor. På något sätt tror jag att det är något meditativt över att "handarbeta"... sen är det ju alltid kul att se hur något bara växer fram ur händerna på en...
        

Av gamla stuvbitar är det lätt att få inspiration till små glada kompisar... sen känns det ju lite bra att kunna återanvända gammalt och de små kompisarna blir ju så mycket charmigare!   På bilderna brevid ser ni Apan & Majken. //Carina